tisdag 10 oktober 2017

Familjen Gustafson, från Kråketorp till USA





Familjen Gustafsson, tidigt 1910-tal

I Kråketorp, Västra Torsås församling, Kronobergs län, bor hemmansägaren Sven Persson med familj. År 1884 är han till åren kommen, och sonen Gustaf tar över gården. Sven Persson och hustrun Brita Svensdotter hamnar på undantag på gården tills de avlider 1896 resp 1893. I samband med övertagandet av gården gifter sig Gustaf år 1884 med Karolina Eriksdotter, från samma församling, De blir kvar på Kråketorp till 1910, och får under denna tid 10 barn, som alla överlever. Förutom en dotter, som avlider i spanskan år 1918, och Gustaf själv, som avlider 1916, så förflyttar sig hela denna familj i omgångar till Amerika. Ingen enda förutom de nämnda två blir kvar i Sverige till sin död. De nio barnen kommer sedan att bilda en stor släkt i Amerika, och man kan få en överblick över dem i ett släktträd, i bokform, som en av släktingarna gjort.

Men åter till Kråketorp, och familjens liv där. Gustaf och Karolina får alltså barnen:

Axel 1885
Wendla1887
Edward 1889
Hulda 1891
Arvid 1893
Astrid 1895
Hilma 1897 (död i Västra Torsås 1918)
Oskar 1901
Erik 1902
Marie 1908

År 1896 återvänder en bror till Gustaf från Amerika, efter att ha vistats där 27 år. Han gifter sig på gamla dagar, och bosätter sig i Källhult, Västra Torsås. Jag har funderat på om han varit en inspiration till alla emigrationerna, men det är bara en fundering från min sida. 

Man kan nu notera att barnen börjar flytta iväg till Amerika i exakt samma ordning som de är födda. Den förste att ge sig iväg är således Axel, som emigrerar 1903. Sedan följer Wendla 1905, Edward 1908, Hulda 1910, Arvid (Irvin) 1911, Astrid 1912, och Oskar (endast 15 år gammal)1916.

På hemmaplan i Kråketorp händer samtidigt en del saker. Marie föds 1908, bara några dagar efter att hennes bror Edward står som utflyttad till Amerika. Axel och Wendla var då redan på plats där, och måste antagligen brevledes ha fått veta att de fått en liten syster till. År 1910 flyttar kvarvarande delar av familjen från Kråketorp till Skulatorp Ramnagård, och därifrån 1913 till Bohult. Anledningen är oklar för mig. Ättlingen Paul, som jag alltså nyligen träffade, hade en uppfattning om orsaken. Enligt vad som tydligen sades i familjen, så var det flera syskon till Gustaf som kom tillbaka hem efter vistelser i Amerika, och de skulle ha misskött sig så att gården måste säljas. Jag ser dock inget i församlingsboken, om att dessa skulle ha varit bosatta på Kråketorp. Gustaf  Svensson står som hemmansägare i Skulatorp Ramnagård, så han har antagligen köpt den. I Bohult står han däremot som brukare. Efter 3 år i Bohult avlider Gustaf Svensson, den 1 juli 1916.

Kvar i Bohult finns nu änkan Karolina med barnen Hilma, Erik och Marie. Oskar har just gett sig av till Amerika i april samma år som fadern dör. Han måste ha fått detta dödsbesked nästan omedelbart när han anlänt till Amerika. Hilma är nu 19 år gammal, Erik är 14 och Marie är 8 år gammal. Hilma får plats som piga i Öveshult 1917, men avlider där året därpå i spanska sjukan. Familjen i Sverige består alltså därefter av Karolina med barnen Erik och Marie. Sju vuxna barn befinner sig Amerika. Med den utgångspunkten är det inte konstigt om man ordnar så att familjen återförenas, och en rimlig gissning är att de vuxna barnen i Amerika ser till att finansiera en Amerikaresa för Karolina, Erik och Marie. År 1919 reser de iväg.

I folkräkningen för 1920 i USA bor Karolina och sonen Erik hos Edward med familj. Marie bor däremot hos sin syster Hulda och hennes familj. Enligt Paul så berodde detta på hennes skolgång. Marie var ju bara 11 år och fortfarande skolbarn vid ankomsten till Amerika. Det verkar som om de flesta syskonen slog sig ner i Iowa, och också blev kvar där. Axel var dock bosatt i Minnesota.

Ja, nu kan man fylla många sidor med dessa syskons familjer, sysselsättning, och öden i Amerika. Ättlingarna lär vara nästan oräkneliga vid det här laget. Men det får bli någon annan gång. Nu kan vi bara konstatera att Marie så småningom träffade Enoch Nelson, från hemförsamlingen Västra Torsås, och att det var deras son Paul jag nyligen träffade. Det var min inspiration till att följa den här familjen.

Tilläggas kan också att Karolina Eriksdotter aldrig lärde sig engelska. Hon bodde omväxlande hos barnen. Paul minns sin mormor väl, men kunde inte kommunicera så mycket med henne. Hon var aldrig ute i samhället och rörde sig. Hon dog 1950, 87 år gammal, i Aurelia, Iowa. 








torsdag 21 september 2017

Besök från Amerika



Efter besöket i Mariestad blev det snabbt ett långt sommarlov i släktforskningen. Sommaren har varit fylld av diverse aktiviteter, som fjällsemester, husvagnsresa och umgänge med familj, släkt och vänner. Dessemellan lite av det nödvändigaste när det gäller hem och trädgård. September månad har dominerats av en rolig händelse, som jag tänkte skriva lite om nu. Det kanske kan göra att jag kommer igång lite med både släktforskning och bloggskrivande igen.

Sedan någon gång i våras har ett besök av amerikanska släktingar till mina barn, varit planerat till just denna septembermånad. Och nu var det alltså dags. Ålderman i denna besökande skara var Paul Nelson, 82 år, och kusin till mina barns farfar. Tillsammans med honom kom även hans son Ted Nelson, med fru och tre söner. Paul reste ensam och kom direkt till detta besök i Småland, medan övriga varit på en längre europaresa och kom från Köpenhamn. Samtliga inkvarterades hos Torgil Toft i Växjö, där jag också anslöt om dagarna. Som en förberedelse hade jag ägnat mig åt lite forskning kring Pauls småländska rötter. När det gäller hans far, så visste jag redan det mesta. Däremot var hans mor okänd för mig, och där fick jag lära känna en ny stor familj och en del av dess öde.

Pauls far Enoch Nilsson var bror till mina barns farfars mor Kristina Nilsdotter, gift Toft. Familjen levde under senare år i Västra Torsås församling, Kronobergs län, där de yngre barnen, inklusive Enoch, var födda. Kristina var äldst i syskonskaran. Fadern i familjen beskrivs som sträng och fordrande, och han ville att barnen skulle se till att få det materiellt bra. När Kristina träffade soldatsonen Salomon Toft, och ville gifta sig med honom, satte sig fadern helt på tvären. Kristina trotsade sin far, och mer eller mindre rymde hemifrån, och gifte sig med Salomon. I efterhand mjuknade fadern, och accepterade dotterns val, eftersom Salomon blev en ansedd man i bygden. Han hade t ex fått gå på folkhögskola, som ett slags muta av sin far, för att han inte skulle resa till Amerika, och därigenom kunde han hjälpa bönderna i trakten, med diverse skrivgöromål, deklarationer och annat.

Av de 7 barn som uppnådde vuxen ålder, var det bara Kristina och Enoch som bildade familjer. En syster till dessa dog i spanskan 1918, och resterande fyra bröder bodde kvar i föräldrahemmet, tre av dem ogifta hela livet. Vad som förde Enoch till Amerika har jag faktiskt glömt att fråga, men hur som helst så emigrerade han 1923, 19 år gammal. Det fanns många i bygden som gjorde detsamma, så inspiration saknades nog inte. Det gick bra för Enoch i Amerika, och han slutade sina dagar som välbeställd farmer i Aurelia, Iowa, 1999.

Enligt en folkräkning i USA bodde Enoch år 1930 hos en familj Oscar Gustafson, där han troligen var anställd i jordbruket. Kanske var det på så sätt han kom att träffa Oscars syster Marie, som han senare gifte sig med. Marie var också född i Västra Torsås församling, men det är oklart hur mycket de kände varandra före emigrationen. Marie hade emigrerat redan som barn 1919, med sin mor och en bror. Enoch Nelson och Marie gifte sig 1934 och blev föräldrar till Paul och hans syster Carolyn. Carolyn med familj var på Sverigebesök en gång på 80-talet, så dem har jag också träffat. Även Paul med familj var här på 80-talet, så detta var vårt andra möte.

En dag av detta septemberbesök ägnades åt besök i Enochs hemtrakt. Vi samlades med några fler släktingar i Kristina och Salomon Tofts gamla hem, som fortfarande finns kvar i släkten. Vi besökte också gården där Enoch var född, och besökte kyrkan och några gravar där. Tre av Enochs bröder, de som aldrig lämnade föräldrahemmet, ligger begravda där, i samma grav. En annan dag ägnades åt ”släktprat”. Vid besöket i Västra Torsås fick Paul motta en bunt med gamla papper och brev, av en ännu äldre släkting. Med dessa som utgångspunkt fick vi en mer levande bild av Enoch Nilsson och hans liv i Sverige i ungdomen. Det var lätt att prata med Paul om allt detta, och han har själv ett brinnande intresse för sina föräldrars historia. Timmarna rann iväg snabbt.

När det gäller Pauls mor Marie Gustafsdotter, eller Gustafson, som hon sedan kom att heta, så hade jag som sagt före detta besök forskat en del kring hennes familjehistoria, och den är rätt omfattande. Jag återkommer till den i ett särskilt inlägg. 

Här är hela sällskapet, svenskar och amerikaner om varandra. Paul Nelson i högsätet i fåtöljen. Foto: Torgil Toft

onsdag 17 maj 2017

Funderingar om en dopfunt



Det fanns några få föremål som klarade sig från att bli förstörda genom branden i Mariestads domkyrka 1693. Troligen var det så att man hann bära ut några saker, innan branden tog över helt. Ett av dessa föremål är dopfunten i koppar. Enligt Mariestads domkyrkas broschyr är den tillverkad 1646, och testamenterad till kyrkan av Brynte Knutsson. Denna broschyr uppger också att givaren själv skulle ha blivit döpt i den. Jag har svårt att få ihop detta, såvida det inte rörde sig om ett vuxendop. Jag har hittat en inventarieförteckning för kyrkan från 1648, och där finns dopfunten med. Om den är tillverkad 1646, och skänktes av Brynte Knutsson senast 1648, så kan han knappast ha döpts i den som barn. Jag har också svårt att tro på broschyrens uppgift att den testamenterades till kyrkan, det måste handa om att den skänkts. Vad jag förstår, så levde Brynte Knutsson, så småningom adlad Cronsköld, i ytterligare ett antal år. Men för att förvirra mig ytterligare, så står det i inventarieförteckningen att den givits av S: Brynte Knutsson. Om S står för Salig, som det ofta gör, så skulle han ju ha varit död 1648. Detta måste utredas!

I vilket fall som helst så är detta ett föremål man tittar på med andakt, vilket också Jenny och jag gjorde vid vårt besök i kyrkan. Att tänka sig att någon satt och tittade på denna funt 1648, och plitade ner dess existens i kyrkans inventarieförteckning, och nu står vi 2017 och tittar på samma funt.

Det är knappt man vågar skriva detta, men denna dopfunt lever nog ett lite farligt liv i kyrkan, som står öppen och obevakad om dagarna, även om det står att funten är larmad. Må den få stå där i fred, i all evighet. 

Dopfunten i koppar, i Mariestads domkyrka (bild från kyrkans broschyr)


Ur inventarieförteckning 1648: "Funt af Koppar medh Koppar och Messingz becken till, gifwen till Kyrkian af S: Brynte Knutsson"